Hearts and bandages

Hon har alltid varit den stora hjältinnan i mitt liv. Varje gång jag har ramlat så har hon varit där och hjälpt mig upp, torkat mina tårar, plåstrat om mina sår. Hon är en gåva från Gud. Utan henne skulle jag inte ha funnits, på alla möjliga vis.

Men på senare år så har jag sett henne krympa ihop alltmer, krumpna ihop som en vacker blomma som vissnar. Det finns inget slut på det, hon fortsätter bara bli allt mindre. Och jag kan inte göra något annat än att se på. Min mormor som älskar mig sådant. Min mormor som alltid har kunnat hjälpa mig. Varför kan inte jag hjälpa henne? Varför kan jag inte ge någonting tillbaka någonsin?

Jag tror det började med då hon fick sin första cancer. Hon krympte med ungefär tio kilo. Dock blev hon frisk igen, på egen hand, med medicins hjälp och med sin tro på Gud den Allsmäktige. Gud måste ha tröstat henne många dagar, men också gjort henne besviken. För cancern kom tillbaka, två gånger till. Nu är den tillbaka igen. Och denna gången vet ingen hur lång tid hon har kvar att leva. Självklart dör alla så småningom, men jag vill inte att hon ska gå bort ännu. Jag vill ge henne det hon behöver. Jag vill kunna hålla om henne då hon är glad eller ledsen, skratta och gråta med henne. Men jag börjar känna att jag inte kommer att hinna ifatt.

Jag har aldrig varit med om någon som har dött. Jag vet att människor föds och dör, men döden känns så avlägset för mig. Mor har alltid skyddat mig från sånt. Jag har aldrig fått gå på några begravningar. Det fanns människor jag ville säga hej då till, men som jag aldrig fick chansen att göra. Det kanske är därför som jag ibland blir hysteriskt rädd för döden då jag tänker på den. Hur får man bort en sån känsla?

Både mor och mina mostrar är beredda. När som helst ska de till Sverige med morfars aska. Tillsammans ska de begravas, sida vid sida, efter att mormor har kremerats. Morfar har alltid velat åka utomlands, och snart ska hans önskan gå i uppfyllelse. Och då kommer han ha sin hustru vid sin sida. Sin hustru, som han inte har träffat på över tjugofem år.

Det är vid sådana skeden man upptäcker hur fruktansvärt maktlös man är. Allt som jag vill göra för min mormor, den person som jag älskar mest av allt i världen, kommer jag inte hinna göra. Det är då jag upptäcker, att det är Gud som är bossen.

Jag vill gråta, men tårarna kommer inte. När tårarna väl kommer så slutar de inte. Jag behöver stöd, men jag får inte det någonstans. Istället sitter jag med mina böcker som jag måste läsa, och ber att Gud håller mig vid mina sinnens fulla friskhet tills den dagen då jag inte längre behöver läsa fler påtvingade böcker. Den dagen är det långt kvar till. Men tills dess kan ingen hjälpa mig. Jag vill inte att någon annan än min mormor ska hjälpa mig, såsom hon alltid har gjort sen jag var liten.