Hearts and bandages

Finally finished with the nouns section. Only the rest left… And I have one day left to study. Gosh, I hate my life.

I’m done with the phrases and clauses section. Now it’s only the rest left.

1. Nouns (and everything in it)
2. Verbs (and everything in it, two chapters of the compendium and ~80 pages from the grammar book)
3. Adjectives (and everything in it, but there shouldn’t be any major problems)
4. Adverbs (also everything in it, and it’s piece of pancake)
5. Prepositions (and, of course, everything in it, and that will be pain, since I hate prepositions)
6. Conjunctions (not much to say about it really, but it’ll be easier than most of the other sections)

Also, I was thinking about my plans since last year, about the piano lessons that I would take, and the badminton practices I was going to begin with. I’ve decided that I won’t have time for both, so let’s vote for it. Badminton, or piano? If I choose badminton, I’d like to bring someone with me, but I haven’t really dared to ask someone to go with me. Piano is easier, since it’s not really a social activity. But being social should be part of one’s life. I need to break through my own ice.

Speaking about ice, I have ice cream in my freezer. Gaining weight part 924297477.

My consciousness: ‘Come on Jenny, the last exam was a total failure, so for the next one, be prepared. You have one week to go.’
Jenny: ‘I know, I know… but maybe later.’
MC (not motorcycle): ‘Both you and I know that nothing will happen if you wait until later. You’re just too lazy.’
J: ‘I know, I know… but maybe later.’
MC: ‘Stop being so useless. You want to make it, right?’
J: ‘I know, I know… but later.’
MC: ‘Are you making fun of me?’
J: ‘Just leave me alone.’
MC: ‘You’ll cry plenty later on. “Why didn’t my consciousness that is so consistent and smart come sooner?” And then you’ll fail the exam. You can’t afford to fail any more.’
J: ‘Leave me alone to die.’
MC: ‘Look, this is serious. This grammar is impossible if you’re not well prepared.’
J: ‘I know, I know. But when I pick up these books and read those pages about verbs and their progressive or passive forms and about all those modifiers with their invisible other modifiers deciding what modifier the modifier is and so on, I lose all my hopes for passing this exam. How am I supposed to explain the differences between collective nouns and mass nouns? And do you know how much it actually is to put in my head? A whole book of 100 % grammar, 300+ pages, and a compendium of 100 % grammar, 100+ pages! If I was a robot, I might have made it.’
MC: ‘Well, ask the teacher for some directions.’
J: ‘No, he’s too… muddle-headed. It’s like asking Mister da Vinci to describe the Aborigins (the Aborigins weren’t “found” until late 1700s, and da Vinci, may he rest in peace, died long before). I’m better off asking someone from the class to help me out.’
MC: ‘Correct, so do it. But I’m sure you know the situation.’
J: ‘I know, I know. My friends never came to the last exam, and one of them confirmed that he wasn’t on the education anymore. And the students from the class are in compact groups, leaving me alone. But I’ll try my best to get some new friends!’
MC: ‘Or you’ll try to study some grammar.’
J: ‘Friends!’
MC: ‘No, grammar. Besides, you are a lousy friend. People will never gain anything from you and you will never open up to them. I know you too well, Ophelia. Soon you’ll go insane and drown yourself.’
J: ‘Way to go, Einstein. Why don’t you go get the Nobel prize in consciousness? Oh, you already are one.’
MC: ‘Okay, that’s it. Bonehead. Die hard.’

My life is now taking a downward path towards the bottom. I’m afraid that soon enough I’ll be broke.

However, I’m sick. Not just sick as in tissues for the nose every second minute, but as in pain times a thousand when I try to swallow. That’s when you realize how often you actually swallow each day, and you wish that you could prevent it (but it’s mostly working on automatic mode, so there’s no helping it). My throat is all swollen. I woke up several times last night because it hurt so much. I guess that I’ll go to the pharmacy’s to get myself some medications. But mostly they will only give you lozenges just to get rid of you. Imagining scenario:

J: ‘My throat is all swollen up, I have very little space to swallow in and the swelling is pressing on my trachea, making it difficult to even breathe.’
P: (handing over a pack of lozenges) ‘This is perfect for coughs and throat pains from colds.’
J: ‘You don’t understand… it’s swollen, I don’t have a cold and I definitely don’t cough.’
P: ‘That makes it 44,50 SEK, please. Yes. 55,50 SEK back. Welcome again and hope your cold will get better!’
J: (thinking) “I don’t have a cold…”
(But I end up buying the lozenges and my swollen throat is still swollen.)

Bah! I don’t like doctors and pharmacists.
(Am I being too clear?)

Hon har alltid varit den stora hjältinnan i mitt liv. Varje gång jag har ramlat så har hon varit där och hjälpt mig upp, torkat mina tårar, plåstrat om mina sår. Hon är en gåva från Gud. Utan henne skulle jag inte ha funnits, på alla möjliga vis.

Men på senare år så har jag sett henne krympa ihop alltmer, krumpna ihop som en vacker blomma som vissnar. Det finns inget slut på det, hon fortsätter bara bli allt mindre. Och jag kan inte göra något annat än att se på. Min mormor som älskar mig sådant. Min mormor som alltid har kunnat hjälpa mig. Varför kan inte jag hjälpa henne? Varför kan jag inte ge någonting tillbaka någonsin?

Jag tror det började med då hon fick sin första cancer. Hon krympte med ungefär tio kilo. Dock blev hon frisk igen, på egen hand, med medicins hjälp och med sin tro på Gud den Allsmäktige. Gud måste ha tröstat henne många dagar, men också gjort henne besviken. För cancern kom tillbaka, två gånger till. Nu är den tillbaka igen. Och denna gången vet ingen hur lång tid hon har kvar att leva. Självklart dör alla så småningom, men jag vill inte att hon ska gå bort ännu. Jag vill ge henne det hon behöver. Jag vill kunna hålla om henne då hon är glad eller ledsen, skratta och gråta med henne. Men jag börjar känna att jag inte kommer att hinna ifatt.

Jag har aldrig varit med om någon som har dött. Jag vet att människor föds och dör, men döden känns så avlägset för mig. Mor har alltid skyddat mig från sånt. Jag har aldrig fått gå på några begravningar. Det fanns människor jag ville säga hej då till, men som jag aldrig fick chansen att göra. Det kanske är därför som jag ibland blir hysteriskt rädd för döden då jag tänker på den. Hur får man bort en sån känsla?

Både mor och mina mostrar är beredda. När som helst ska de till Sverige med morfars aska. Tillsammans ska de begravas, sida vid sida, efter att mormor har kremerats. Morfar har alltid velat åka utomlands, och snart ska hans önskan gå i uppfyllelse. Och då kommer han ha sin hustru vid sin sida. Sin hustru, som han inte har träffat på över tjugofem år.

Det är vid sådana skeden man upptäcker hur fruktansvärt maktlös man är. Allt som jag vill göra för min mormor, den person som jag älskar mest av allt i världen, kommer jag inte hinna göra. Det är då jag upptäcker, att det är Gud som är bossen.

Jag vill gråta, men tårarna kommer inte. När tårarna väl kommer så slutar de inte. Jag behöver stöd, men jag får inte det någonstans. Istället sitter jag med mina böcker som jag måste läsa, och ber att Gud håller mig vid mina sinnens fulla friskhet tills den dagen då jag inte längre behöver läsa fler påtvingade böcker. Den dagen är det långt kvar till. Men tills dess kan ingen hjälpa mig. Jag vill inte att någon annan än min mormor ska hjälpa mig, såsom hon alltid har gjort sen jag var liten.