Nu är jag i Göteborg igen. Osloresan var lyckad och jag är glad och nöjd över det. Jättekul att träffa gamla lägervänner igen och få samarbeta med dem. En vecka kvar tills lägret… Jag ser fram emot det.
Det blir mycket Liseberg och träning i sommar (Liseberg är möjligt, men träning… hm, tveksamt). Efter lägret ska jag börja träna i badminton och tennis (enligt Michael ska vi göra det i alla fall, men han verkar minst lika seg som jag, haha). Jag har världens största kropp men också svagaste och jag får ont överallt nuförtiden. Läkaren sa till mig att om jag överanstränger mig mer kommer jag en vacker (?) dag att bli invalid. Kul att höra det.
Jag har varit ryggskadad i tre år och jag kan fortfarande röra på mig (fast med lite… okej då, mycket, värkar lite överallt dagligen, men ja, bättre än att inte kunna röra sig alls). Tack till Gud för det. Jag har inte kunnat gå till någon sjukgymnast då jag 1) inte har råd med det, 2) inte någonsin får någon tid då sjukgymnasten anser att jag är för ung för att behöva akut sjukgymnastik. Jag får också ont i handlederna hela tiden, speciellt i högra. Jag kan inte ens böja handen bakåt längre utan att behöva gå runt med handledsskydd efteråt i en vecka. Men fatta hur det skulle vara att vara sängliggande resten av livet. Inte kunna ta sig nånstans utan någon som hjälper en upp ur sängen och bära en överallt. Jag kommer i och för sig att gå ner i vikt, men jag är hellre tjock än invalid. Undrar vem som skulle vilja ha mig och ta hand mig då jag verkligen blir invalid. Ingen alls, skulle jag tro.
Väl menat
